Idag när jag cyklade hem över bron från Teg, blåste det som in i attan. Jag tog i tills jag gapade av ansträngning, när jag andades var det mer som ett gnisslande ljud in ifrån halsen, bakom halsmandlarna, lite som i yoga där man ska "andas som en storm".
Mitt i allt action av pedaler, andningen och för hög-sadel-så-det-gör-ont-där-solen-inte-skiner, kommer en känsla över mig, det känns som jag ser galen, töntig och bara ful ut och som alltid när den känslan sköljer över mig i form av lite ångest, så börjar jag prata med mig själv, det brukar gå från tänkande tills jag är i den volymen att människor faktiskt uppfattar vad jag säger.
Hoppas att jag inte är ensam där ute med det här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar